Önskar ofta att jag hade en liten stuga långt bort som ingen kände till, väl isolerad från omvärlden. Dit jag kunde dra mig undan då och då när jag har behov av det. Där kunde jag fokusera på mitt skrivande och samtidigt komma undan kontakten med alla medmänniskor. Detta låter kanske mysko, men jag har ofta ett behov av det och det tror jag alla har lite till mans då och då. Bara få försvinna för en tid och ladda batterierna, slicka såren eller vad det nu är som gör att man behöver komma undan.

Eftersom jag i regel känner mig väldigt ensam och oftast fullkomligt missförstådd, så vill behöver jag då och då vila från mänsklig kontakt. Vet inte hur jag ska beskriva det på annat sätt, och det gäller givetvis inte mot någon speciell utan mer allmänt. Tror att de flesta upplever detta mer eller mindre.

Och rent faktiskt ensam känner man sig mindre ensam än bland medmänniskor som inte förstår en. Låter det rimligt?

Jag jäklas med folk och folk jäklas tillbaka och jag trivs med det eftersom jag bara jäklas med folk jag tycker om. Förhoppningsvis är det ömsesidigt. Personer jag inte tycker om eller inte vet var jag har, är jag däremot bara kyligt artig och vänlig emot.
Så med lång erfarenhet har jag lärt mig att känna av nyanserna i jäkligheterna, man hör tex lätt när någon verkligen vill vara jävlig eller när någon bara jäklas lite med en och hjärtat finns med. Däremot är det svårare när någon säger något vänligt eller snällt. Då blir jag mer skeptisk och på min vakt, och tar inte till mig ens det som varit avsett som uppriktig vänlighet.

Och när jag själv visar uppriktigt menad vänlighet eller empati, så blir jag i nio fall av tio fullkomligt missförstådd. Sedan krävs en massa besvär och förvirring innan det hela är uträtt igen.

Detta ställer naturligtvis till det i vissa situationer. När man blivit intresserad av någon till exempel. Alla ord man tar emot värderas och läggs på guldvåg och man är extra känslig åt alla håll. Något ord ger en fjärilar i magen medan ett annat förvandlar tarmarna till en kall knut.
Dessutom är jag fullkomligt dum, döv och blind när det gäller mer subtila signaler än ord. Jag ser och uppfattar dem momentant mellan andra och kan ofta se när två blivit intresserade av varandra, ibland långt innan de insett det själva. Men när jag själv är inblandad så uppfattar jag ingenting. Ungefär som när jag spår folk med tarotkort, fungerar utmärkt och jag är rätt bra på det, men jag kan aldrig spå mig själv. Det blir bara obegripligt.

Och det finns få saker jag inte tror mig klara av. Jag vet ju till exempel med säkerhet att jag med tiden kommer att lyckas med både adlig titel, herrgård och luftskepp. Känner inga tvivel där. Klarar det mesta om jag fokuserar och går in för det. Men när det gäller kvinnor och känslor för kvinnor så är det en helt annan sak. Visst kan jag skylla på alla dåliga erfarenheter, men det förklarar definitivt inte allt.

Kort sagt så gör kvinnor mig jäkligt förvirrad och jag vet att den förvirringen uppstår inom mig själv och kommer inte utifrån. Jag är väl socialt handikappad eller stympad när det gäller subtila signaler antar jag.

Det händer extremt sällan att jag blir förälskad och när det händer så kämpar jag emot med de vapen som finns. Avskyr att bli förälskad! Det gör mig förvirrad, rubbar mina cirklar och jag tappar fokus. Jag blir löjlig, fånig och patetisk. Det gör mig ingenting om jag uppfattas som löjlig och fånig i vanliga fall (även om jag föredrar epitet som excentrisk och orginell) eftersom jag som regel struntar högaktningsfullt i vad andra anser om mig. Det bjuder jag på. Men när jag blir förälskad så uppfattar jag även mig själv som fånig och patetisk och det tycker jag inte om. Plötsligt ser jag mig själv genom andras ögon och uppskattar inte vad jag ser och plötsligt blir andras uppfattning väldigt viktig, vilket den ju i grund och botten inte är.

Visst kan en förälskelse vara ljuvligt om det är besvarat, men risken är i det närmaste obefintlig eftersom jag så sällan blir förälskad och slumpen att det skulle inträffa från två håll är försumbar och statistiskt omöjlig.
Men när det trots allt händer att jag inte lyckas kväva min känsla i dess linda, så vaknar sidor hos mig själv som jag i vanliga fall ser som överflödiga och obekväma. Jag blir sårbar och får behov av diverse slag, bekräftelse till exempel. Fullkomligt onödigt! Och eftersom jag vet att det alltid slutar i besvikelser och smärta, så motarbetar jag det så fort jag märker av tecknen hos mig själv.

Ni som följt min blogg sedan länge vet ju vad som hänt tidigare när jag inte lyckats kväva eller stoppa den känslomässiga utvecklingen, det slutar i katastrof. En katastrof som jag med nöd och näppe överlevde. Och eftersom jag i regel lyckas hålla tillbaka dessa sällsynta känslor så blir de desto intensivare när fördämningarna brister.

Kort sagt - är kvinnor och kärleken verkligen värda den enorma risken och besväret när det ändå alltid slutar i katastrof? Med all sannolikhet inte.

Därför längtar jag efter en enslig liten stuga just nu.

Dagens citat: Jorden är karg i en mans hjärta

Åker mot Narvik på söndag. Miljoner saker att göra innan dess och jobbar varenda dag innan dess. Kommer därför inte hinna finslipa på nya bloggen, så det får bli när jag kommer hem.

Möjligt att jag bloggar under resan men långt ifrån säkert. Däremot kommer jag att twittra och jag lägger snart in en gadget här så ni ser direkt i bloggen vad jag twittrar om. Den som vill får gärna kommentera och kan då för enkelhetens skull göra det som vanligt i bloggen.

*over & out*